Hjärntumör?
Igår kväll var det oerhört tufft att se någon annan leva MIN dröm! Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna, som tur var så hade jag min fina vovve bredvid mig som jag kunde krama hårt samtidigt som tårarna rann. Det går inte att beskriva känslan jag hade då, inte mer än att det kändes som att alla kan lyckas i livet, utom jag.
Tänker mycket på mitt på tok för höga prolaktinvärde & att läkaren igår sa att han tror att jag har en hjärntumör, svårt att släppa en sån sak liksom. Så nu blir det en ny medicin, wie, känns ju superbra, jag som älskar mediciner så högt. Diskuterade det hela med min morsa idag & vi kom faktiskt fram till rätt så intressanta saker.
Jag har ju varit ÖVERTYGAD om att det var Lamotrigin som orsakade mina svaga ben & därför slutade jag med den medicinen. Men att problemen har fortsatt, trots den utsättningen, det har jag bara vägrat att erkänna. Tills nu. Tänk om det är så att det är hjärntumören som orsakar det, & tänk om det är så att den även är orsaken till mitt dåliga mående? Mitt prolaktinvärde har ju faktiskt ALDRIG legat på rätt nivå...Skulle det vara så att Lamotrigin är oskyldig till min svaghet så vill jag verkligen börja med den medicinen igen!! För då mådde jag bra, jag var stabil, under ett par år, det vände tillbaka till skiten när jag ändrade om medicinerna. Kanske hade mitt mående svängt ändå, det är omöjligt att säga. Den nya stämningsstabiliserande medicinen har jag aldrig haft nån effekt av, så kanske vore det ett smart drag att byta dem? Ut med den "nya" & in med den gamla? För som sagt, jag mådde bra när jag hade den.
Jag vill så desperat hitta en lösning som gör saker & ting bra igen. Jag försöker att tänka tillbaka på dem åren som funkade sådär oerhört bra, vad hade jag då, vad gjorde jag då, hur var allt då? Jag hade det ju bra, varför lät jag det inte bara fortsätta så? Varför var jag tvungen att krångla till allt igen? Okej, jag vet varför, jag ville ha mer än jag hade, jag ville ha det ännu bättre, så jag gapade efter för mycket, & istället för att lyckas så föll jag. Ett stort misstag som jag får sona för nu, tänk om man bara kunde spola tillbaka tiden & ångra sina val, shit vad annorlunda allt skulle se ut då! Men det är ingen idé att drömma om sånt, för det kommer ju ändå aldrig att ske.
På sätt & vis så önskar jag verkligen att läkaren har rätt, att jag har en hjärntumör, för då kan jag skylla all skit på den. Jag kan hata den istället för mig själv. Men så "lätt" ska det väl inte bli?