Dagens SIP-möte
Dagens SIP-möte gick inte alls bra. :( Jag hade inte ens tänkt tanken om att några av dem som skulle vara med på mötet skulle vara det via Skype...Men så var det visst. Min sjuksköterska från psyk var en av dem, & jag hade verkligen behövt hennes stöd. Första halvan av mötet så pratade alla om "sina områden" & vad dem hade att erbjuda mig, & det var ändå ganska okej att lyssna på & ge korta svar emellanåt. Men när allt övergick till massa frågor till mig så blev det för mycket, så jag reste mig upp & gick ut ur rummet. Jag försökte att bita ihop & hålla ut, men när sjuksköterskan lät nästan arg på mig för att jag har slutat med medicinerna utan att säga nåt, så pallade jag verkligen inte mer. Jag har så jävla svårt för att hantera att nån är/låter arg på mig, & i en sån situation när det redan var jobbigt så, ja, ni kan ju tänka er.
Men jag åkte inte hem, utan satte mig bara ute i väntrummet & försökte samla mig så gott jag kunde. Efter en liten stund kom min psykolog & bad om att få prata med mig ensam en stund, vilket jag gick med på. Vi satt väl typ en halvtimme & pratade, jag kunde, konstigt nog, berätta det mesta som snurrade runt i huvudet. Varför kunde jag inte vara lika öppen när alla var med på mötet? Det hade ju varit det allra bästa, men nej, det klarade jag såklart inte av. :(
Under den delen av SIP-mötet som jag var med på så var alla så noga med att berätta hur mycket insatser jag har fått beviljat, & även om ingen av dem sa det rätt ut så kändes det som att dem tänkte "du har fått så mycket hjälp från alla, vad fan är det för fel på dig som fortfarande mår så dåligt, din otacksamma jävel". Och jag bara väntade på att nån skulle klämma ur sig ordet "behandlingshem", men nejdå, det var det ingen som förmådde sig att säga, & jag ville ju inte vara den som tog upp det.
Hur som helst, min psykolog skulle skriva ner allt som jag sa till henne under vårt privata lilla möte i min journal, sen skulle hon skicka ett internmeddelande till min sjuksköterska på öppenpsyk & så skulle vi hoppas på att sjuksköterskan ringer upp mig snart. Jag skulle ljuga mig blå om jag sa att jag inte är dretnervös inför det!! För som sagt, hon lät så arg/irriterad/besviken på mig över Skype på mötet, så jag är rädd för att hon ska låta likadan när hon ringer mig. Visst kan jag förstå hur hon tänker, jag BORDE ha sagt till nån att jag har slutat med medicinerna, men VEM skulle jag ha berättat det för?! Hon har ju inte jobbat under den tiden jag har gått utan mediciner, & jag har inte heller haft kontakt med nån på vuxenhabiliteringen, så vem skulle jag som sagt ha berättat det för? Jag får väl tänka att jag bara kan lägga på luren om det blir för jobbigt, min plan b liksom.
Shit, jag är helt färdig, men med tanke på att jag inte har sovit en enda sekund inatt så är det ju inte så konstigt. Hatar när jag inte får sova, för hjärnan blir knäpp efter ett tag. :( Och då kommer det små hallucinationer & "hälsar på". Inatt flög det saker genom luften & blomman i sovrummet hade nån märklig dans för sig. :O Ja, ni hör ju, inte klokt nånstans.
Senare idag ska jag hämta hem min älskade vovve. <3 Och eftersom jag då behöver krafter så tänkte jag att jag skulle äta nånting under dagen. Vad vet jag inte riktigt, är grymt sugen på kebabtallrik med pommes (igen), men jag mår ju så jävla dåligt efteråt om jag smäller i mig en hel sån, & vi alla vet att börjar jag väl äta så kommer jag inte att kunna sluta fören den är helt slut.
Men nu ska jag försöka skingra tankarna lite, bort från alla tankeställare om behandlingshem, ätstörningar, självskador, mediciner, injektioner m.m, nu ska jag bara vara.