Vingar av vita fjädrar

Mycket märkligt, jag har inte gått upp i vikt, inget alls! :O Så jag BORDE ju vara nöjd, men nope, istället är jag så grymt missnöjd över att jag fortfarande står still & inte går ner. Vad fan krävs för att vågen ska visa minus?! Jag slår sönder den snart om den inte visar minus, så känns det!

 

Blev väckt av att den manliga behandlaren från kognitionsteamet ringde & hade "några" frågor till, samtalet tog 45 minuter. Det var blandade allmänna & personliga frågor, en del "ofarliga" & en del jobbiga. En del av mig ville lägga på luren & en annan del ville skrika "HJÄLP MIG NU!!". Så förbannat trött på dessa kontraster, varför kan jag inte bara vara som EN & samma person? Varför vara flera stycken i huvudet som hela tiden slåss mot varandra? Han sa att jag hade ännu en sak att göra tills nästa möte, som är på onsdag eftermiddag nästa vecka, & det är att fundera över vad jag tycker är viktigast att få hjälp med. Hur fan ska jag kunna veta det?! :O Jag behöver hjälp med både självskadorna & ätstörningarna, hur ska jag kunna välja? Det ena triggar ju det andra, så dem går hand i hand. Är det ens möjligt att få bort det ena problemet utan det andra? Att jag började skära mig har ju med ätstörningarna att göra, det var ju dem som triggade igång resten av självskadorna, så kommer jag nånsin att kunna bli fri från självskadorna & samtidigt ha kvar ätstörningarna?!

 

Känner sånt behov av att skada mig, vilket troligtvis beror på att natten har varit asjobbig. Jag har inte sovit så mycket då jag har varit så rädd för att vågen skulle visa plus. :( Tänk att en sån sak kan hindra en från att sova, trots sömnmediciner, ja, det är fan helt sjukt.

 

Är rädd för att tvingas till psykakuten om jag skadar mig & sen söker vård för skadorna. Jag får ju inte bli inlagd nu, ikväll har jag magnetkameraröntgen som väntar & imorron förmiddag vanlig röntgen. Blir jag inlagd så får jag inte gå på nån av dem, speciellt inte den vanliga eftersom den ligger på en annan ort. För nu i coronatider så får man inga permissar för nånting när man är inlagd, & jag vill verkligen inte missa den röntgen, har fan väntat i 4 månader på den! Tackar jag nej till tiden så vet jag inte när jag får en ny, så jag får inte bli inlagd, vad som än händer. Efter röntgen imorron så spelar det ingen roll känns det som, visst har jag viktiga möten även nästa vecka, måndag, tisdag & onsdag än så länge, men dem är inte lika viktiga som röntgen. 

 

Mötet på tisdag är boendestödet, hon som kommer då kommer för sista gången, för dem har gjort om systemet. :( Jag har liksom jobbat som fan för att våga lita på henne & släppa in henne i min värld, & nästan precis när jag har gjort det så försvinner hon. Åter igen en bekräftelse på att det INTE är bra att släppa in nån innanför murarna, för då försvinner dem. Det har varit så alltför många gånger i mitt liv, att jag inte lär mig. :(

 

Jag bara väntar på den dagen min sjuksköterska på öppenpsyk säger att hon inte ska vara kvar. Sen ett halvår(?) tillbaka så har hon pluggat varannan vecka & jag har frågat (vid 2 tillfällen) om vad hon pluggar för/till, men hon undviker att svara. Så jag är övertygad om att hon pluggar till nånting för att kunna byta jobb, för varför skulle hon annars plugga?! Hon kommer att försvinna, jag vet det, min tryggaste punkt inom vården, snart borta. Fanfanfan, tårarna bara rinner, jag kommer aldrig att fixa det. Med tanke på att det är bättre att lämna än att lämnas så kanske JAG borde försvinna redan nu?

 

Jag orkar inte, jag vet inte vad jag ska ta mig till, hur jag än gör så blir det fel, hur mycket jag än försöker så står jag ensam i slutändan & ensam är fan inte stark i mitt fall. Så vad fan ska jag ta mig till? Vem ska jag vända mig till? Vem kommer att försvinna snabbast? Nej, det här går inte, jag kan inte hantera det, självskada nu är nog oundvikligt.