Första mötet med kognitionsteamet
Idag var det då äntligen dags att ha mitt första möte med den manliga behandlaren i Kognitionsteamet på Funktionsstöd. Han frågade typ tusen frågor, men hellre det än att jag sitter där tyst & inte har en jävla aning om vad jag ska säga! Han frågade mest om självskador i olika former, mest om att jag skär mig, han ville förstå känslor & tankar bakom handlingarna. Fick även med mig ett formulär med massor av frågor hem som jag ska fylla i tills nästa gång, vilket blir nån dag nästa vecka. Det blir dock inte helt lätt att fylla i det då vissa av frågorna är ganska svåra, typ hur många gånger jag har skurit mig...Tja, 19 år, hur många snitt har det blivit under den tiden?! Det fanns exempel på 12 olika självskadesätt som man skulle sätta siffror efter & jag har testat alla utom 1-2 stycken!! :O Riktigt illa att det har gått så långt. :(
Han frågade även lite om min ätstörning. Han ville veta längd, vikt & hur jag ser på min kropp. Det var riktigt jobbigt att svara på dessa frågorna, men jag gjorde det ändå, för jag vill & behöver verkligen hjälp - NU! När han frågade om jag själv tycker att jag är underviktig, normalviktig eller överviktig så kändes frågan dum, för självklart är jag överviktig! Sen frågade han om jag badar på offentliga platser & sånt, & när jag svarade "helst inte" så ville han såklart veta varför.
Han började hela samtalet med att säga att han jobbar med självskadebeteenden, självmordsbeteenden samt ätstörningar, så jag får helt enkelt lita på att han vet vad han sysslar med. Några gånger ville jag bara gå därifrån & skada mig, för han tryckte på ömma punkter, men som sagt, jag vill & behöver hjälp med det här, så det var bara att bita ihop & stanna kvar på stolen.
När jag sedan skulle gå så svajade världen till ordentligt när jag ställde mig upp & det såg han såklart direkt. Så jag fick hjälp bort till ett annat rum där han kollade puls & blodtryck & jag fick försöka dricka lite vatten. EGENTLIGEN VET jag att vatten inte innehåller kalorier & att det är mer eller mindre ofarligt att dricka det, men det bara gick inte ändå. :( Jag tog 2 små klunkar & fick verkligen kämpa emot kvälvningarna. Han ville att jag skulle dricka upp hela glaset, men nej, det blev bara dem 2 små klunkarna, jag klarade inte av att få i mig mer. Till slut fick jag ändå åka hem, vilket var väldigt skönt.
Efter att jag kom hem så åt jag lite, vilket jag ångrar, men det jag åt då är INGENTING mot det jag åt nu på kvällen!! :O En hel jävla kebabtallrik med pommes!! Hur fan kunde jag trycka i mig det? Varför?! :'( Efter typ hälften så kände jag mig mätt, illamående & fick ont i magen, men tror ni att jag kunde sluta då? Nej, jag åt upp resten av halvan också! Försökte spy efteråt, men lyckades inte, fan också. Så besviken på mig själv, jag får INTE falla såhär, vågen kommer att visa plus imorron & då kommer jag att flippa fullständigt. Jag vet det, jag är tvärsäker på det.
Fan alltså, snacka om att jag sviker mig själv gång på gång på gång. Det kommer aldrig att bli bra...