Jag föddes fan fel!!
Kan börja med att bara berätta att jag lyckades motstå självskada igår, så det var skönt att slippa allt vad det innebär. Röntgen gick ganska bra, fick världens panik & bara grät under min MR, & när jag var klar så skakade hela kroppen & jag höll på att svimma. Men jag överlevde & nu är den äntligen gjord! Dagens vanliga röntgen, av ländryggen, gick mycket bättre, rena rama barnleken ju. :P Har sett svar på minavårdkontakter.se att jag har "Generellt en aning sänkta diskar som mest i L V-S I nivå." vet inte riktigt vad det innebär, men det stod också att jag inte har Spondylos, så det är jag glad över. Vi får se vad läkaren säger när hon ringer eller skickar brev. Ska vi slå vad om att hon kommer att säga att allt såg normalt ut?
Har precis sett klart på miniserien "Min kropp & jag" som finns på svtplay, & den var intressant. Jag kände igen många (väldigt många) av alla tankar & känslor som nämdes, vilket kändes både skönt & hemskt. Skönt för att jag inte är helt ensam, att det jag tänker & känner inte är helt fucked up, men samtidigt hemskt eftersom det på nåt sätt bekräftar att jag har en svår sjukdom. Fast jag ser det inte alltid som en sjukdom, eller jo, det gör jag, men jag ser inte sjukdomen & mig själv som 2 olika enheter, utan som en & samma. Jag ska förklara varför.
Dem allra flesta kan säga "det började i typ årskurs 9 (exempel från miniserien)", men jag kan inte säga så, för jag har ALLTID haft dessa problem! Jag är mer eller mindre född med dem, det är ingenting som har utvecklats efter att nån har kommenterat mitt utseende eller så, utan dem har alltid funnits där. Min morsa har berättat för mig att problemen blev stora på DAGIS!!!! Kan ni fatta, DAGIS, då ska man väl knappt veta vad mat är & inte?! Personalen försökte tvinga mig att äta grönsaker & jag spydde rätt ut, sen dess är grönsaker HELT KÖRT!! Väldigt många som lider av ätstörningar, eller ja, säkert dem allra flesta, är ju JÄTTENOGA med att ÄTA NYTTIGT, men så har det aldrig varit för mig, just för att jag INTE KLARAR AV att äta nyttiga saker, som typ grönsaker. Jag har aldrig hört talas om nån som är lika kräsen som jag är & det är så förbannat jobbigt! Jag vill bara kunna äta allt utan att få kvälvningar & vara nära, eller kanske t.o.m gå hela vägen, att bara spy rätt ut, igen. Jag TROR att om jag hade kunnat äta nyttigt så hade min ätstörning varit mycket mildare, för då hade jag kunnat äta nyttigt & inte gått upp i vikt. Nu när jag typ bara får i mig onyttiga saker så blir ju ätstörningen så mycket värre eftersom siffrorna på vågen stiger. Det känns som att jag bara har 2 val här i livet - bli fet eller svälta mig, för jag har inget mellanting att välja på. :(
Det är också p.g.a det här som jag är näst intill ÖVERTYGAD om att jag ALDRIG kommer att kunna bli det andra kallar "FRISK"!! För jag ÄR ätstörningen i egen hög person, den har funnits med mig längre än jag kan minnas, så den kommer alltid att finnas kvar. Den är ju för fan en del av mig! Enda möjligheten att bli av med den är att kapa bort en del av min hjärna, om ens det skulle funka. Så det är väl bara att sluta hoppas & istället inse hur det faktiskt är - jag kommer aldrig att bli fri.
Jag har aldrig heller hört talas om nån som fick dessa problem vid sån tidig ålder som mig, eller är det så att jag föddes med dem?! Det är så jävla jobbigt, varför är det så mycket fel på mig? Jag föddes fan fel!! Jag är bara till besvär för allt & alla & har varit det hela mitt liv. Lite över 33 jävla långa år har jag plågats av detta, & det kommer aldrig att ta slut, inte så länge jag andas. Min enda utväg är att dö, först då kan jag bli fri.
Man hör om ätstörda personer som börjar i dagvård (tänker åter igen på miniserien) & blir tvingade att äta & som sen blir friska, & ja, vad ska jag säga, jag är avundsjuk på deras ätstörning. För dem allra flesta handlar det om rädslor för att äta vissa saker för att man tror att man ska gå upp i vikt, eller har jag fattat det helt fel? Skulle jag hamna i nån dagvård & tvingas att äta saker jag inte klarar av, typ grönsaker, så kommer jag att spy för att JAG INTE KLARAR AV DET!! Och jag klarar inte av det för att jag är rädd för att gå upp i vikt, utan jag klarar inte av det för att jag bara inte klarar av det. Jag vet inte ens varför jag är född med den här förbannelsen, & jag vet ännu mindre hur jag ska kunna bli av med den. Visst, nu äter jag inte eftersom jag MÅSTE GÅ NER I VIKT, men när jag väl äter så har jag inga problem med om maten är fet eller inte, jag skulle inte tveka en sekund på att äta en pizza eller kebabtallrik istället för en liten morot eller annan grönsak. (Morot kanske hör till frukt? Inom området frukt & grönsaker så får jag bara i mig ljusgröna äpplen & baner, that's it!) Hur som helst, för mig handlar det inte om fett eller kalorier, utan det är så mycket mer invecklat. :'( Jag vet inte hur jag ska förklara det så att ni förstår. :(
Dagens positiva är att jag har gått ner lite i vikt sen igår!! :D YES, ÄNTLIGEN liksom!! Har ju fan stått stilla i över en vecka, så att minska lite nu kändes fantastiskt. :) Behöver lite positivitet just nu. Men det kom ju inte "gratis", utan jag fick slita genom att inte äta NÅNTING ALLS under hela dagen!! JAG LYCKADES MED DET TILL SLUT!! :D SÅ HIMLA STOLT ÖVER MIG SJÄLV! Jag kunde motstå hetsätningen, men det var nog helt tack vare röntgen som jag var tvungen att åka iväg på, & när jag väl kom hem så var jag helt färdig eftersom den var så jobbig. Vi får se om jag kan lyckas behålla kontrollen idag också, utan "hjälp" av nån röntgen.
Jo, en man från boendestödet var här förut & vi pratade en stund. Han tog upp det här med min ätstörning & när jag då sa att "när jag har nått min målvikt så kan jag börja äta normalt igen", så sa han "om du lever då". Jag blev väldigt paff av den kommentaren, vaddå inte lever då, det är väl klart att jag lever då? Eller? Om jag nu inte har tagit livet av mig innan dess. Men att jag skulle dö av undernäring kommer inte att hända, det är omöjligt i mitt fall, så det behöver ingen oroa sig för, den tanken finns liksom inte ens hos mig.
Sen sa han nåt som jag INTE visste om & som jag inte blev jätteglad över att höra, & det var att dem antecknar & skriver ner vad man har pratat om & sånt, så att alla kan läsa det, som jobbar där alltså. Varför har ingen sagt det till mig tidigare? Han sa att dem som kommer ta över (för nästa vecka byts ju personalen ut, men det har jag ju skrivit om tidigare) har läst om mig & vet om allt detta, så dem har koll!! :O Här har jag trott att det vi har pratat om har stannat mellan oss, men nej, det kan tydligen alla ta del av! Jag VET att det jag & den manliga behandlaren i Kognitionsteamet på Funktionsstöd pratar om hamnar i en sorts "journal" som är tillgänglig för dem som jobbar där, för det har jag frågat då jag var rädd för att det skulle hamna i "region-journalen" som han kallade det, vilket det inte gör. Med andra ord kan psyk inte se att jag ens har kontakt med dem, & det känns bra. Men som sagt, jag var ÖVERTYGAD om att det jag & boendestödjarna pratade om stannade mellan oss...!!
Har skrivit hur mycket som helst, ändå skulle jag kunna fortsätta i all evighet känns det som. Jag är så jävla körd. Det här har spårat ur fullständigt, jag kan inte ens titta på Instagram längre, jag laddar fortfarande upp bilder & små filmer på min vovve, men jag kan inte kolla på vad andra har lagt upp, för det får mig bara att må så dåligt. Antingen ser jag hur aktiva alla är, eller också ser jag hur smala & fina alla är, & då mår jag genast väldigt mycket sämre. Känner mig så värdelös som inte kan leva som dem gör, bara äta nyttiga saker, vara aktiv, leva livet. Nejdå, istället tvingas jag svälta mig för att gå ner till en normal vikt, samtidigt som jag har noll krafter. :( Kanske lika bra att inse, det kommer aldrig att bli bra.