Kontroll först, sen belöning
Klockan är typ halv elva på kvällen & jag borde sova, men jag har ju sjukt mycket tankar & känslor i mig att jag måste skriva av mig innan det är möjligt för mig att somna.
Hela dagen har gått åt till tankar om ätstörningar, mat, träning, självskador, självmord osv. Det ena triggar mer än det andra. Har faktiskt varit så modig att jag ringde Ätstörningslinjen & pratade med en där i typ 20 minuter! Jag som har så svårt att ringa till folk, & speciellt såna jag inte känner! Men det kändes bra att få prata av sig en kort stund med någon som förstår mina tankar & känslor kring allt som har med mat & kropp att göra. Som jag sa till henne, en del av mig VET att det jag gör är FEL, men den starkaste delen i mig är för insnöad på att svälta mig & gå ner i vikt, & den har inga planer på att låta sig knäckas. Det är bara så svårt.
Jag skulle vilja våga berätta för nån, typ nån vän eller nån i familjen, men jag vågar inte, livrädd för att dem ska börja "kolla mig". Speciellt om jag skulle berätta för nån av mina föräldrar, dem skulle säkert få värsta kontrollbehovet & ständigt fråga & påpeka hur allt går, & jag tror att det bara skulle göra allt så mycket värre. Kanske skulle jag klara av att prata med min lillebrors sambo, hon & jag har väldigt bra kontakt & pratar om det mesta, men just ätstörningen har vi aldrig nämnt. Åh, det är så svårt, fan också.
Om jag ska kunna bli bättre i det här så MÅSTE jag få hjälp av psyk, jag måste med andra ord få min sjuksköterska där att förstå allvaret & faktiskt kanske även göra nåt "mot min vilja". Eftersom min vilja mellan att vilja ha hjälp & att inte tillåta mig att stoppas skiftar så kraftigt & snabbt så tror jag tyvärr att nån form av tvång är det enda alternativet för mig. Usch, känns inte alls bra att erkänna detta, jag menar, vem föreslår att nån ska tvångsbehandla en?! :O Det om nåt måste ju vara helt jävla vrickat?! Eller?
Jag tänker att om jag fortsätter att svälta mig så mycket jag bara kan fram tills nästa vecka när jag ska träffa henne igen, så kanske hon ser skillnad & börjar ifrågasätta det? Hon ska ju trots allt se mig med mindre kläder på mig eftersom jag ska få min injektion som jag får varannan vecka. Ibland i samband med det så vill hon att jag väger mig framför henne, men det är så jävla läskigt! Jag är mest rädd för att hon ska säga nåt i stil med "vad bra att du inte går ner mer nu, utan har stannat i vikten" eller ännu värre "vad bra att du har gått upp lite"!! Som läget är JUST NU så vet jag innerst inne att dessa kommentarer INTE skulle komma från henne eftersom jag har gått ner minst typ 7 kg sen hon vägde mig senast, & det var inte jättelänge sen. Men rädslan för en sån kommentar sitter ändå likt en blodigel i huvuudet på mig, för jag vet att den skulle knäcka mig fullständigt. När hon istället ger kommentarer som "nu har du gått ner ännu mer" eller "nu blir jag snart orolig för dig" så får jag bita mig hårt i läppen för att inte visa hur glad jag blir! För det betyder ju att jag är på RÄTT VÄG. Ni hör ju själva, helt jävla sjuk i huvudet är vad jag är. :(
Imorron på förmiddagen har jag telefonmöte med min psykläkare, då ska jag försöka övertala henne att jag ska få testa Voxra en tredje gång. Jag gick ju ner i vikt av den, så jag tänker att kan jag kombinera den med svälten så borde jag gå ner mer ganska snabbt. Och ja, trots att jag vet att det är fel sätt att gå ner så kan jag inte hantera det på nåt annat sätt. Ni anar inte hur mycket jag längtar efter chips & choklad & såna saker, men det får jag unna mig först när jag har gått ner mer i vikt. Kontroll först, sen belöning.
Är grymt sugen på att väga mig nu innan jag lägger mig, men är rädd för att vågen ska visa plus & därmed förstöra hela natten, så jag låter nog bli. Jag har ju trots allt ätit en liten köttbit & druckit en del coca cola zero idag, så risken att vågen skulle visa lite plus jämfört med vad den gjorde när jag gick upp är ganska stor. Så jag får vänta tills imorron helt enkelt, det blir bäst så.