Vingar av vita fjädrar

Det är helt sjukt, för samtidigt som jag vill sluta mitt liv så finns det så otroligt mycket saker jag vill göra! Betyder det att det, trots allt, finns lite hopp? Kan saker & ting verkligen bli såpass bra att jag klarar av att leva med dem?

 

Jag vet verkligen inte vilken väg jag ska gå. Jag vet inte vilken väg jag MÅSTE gå för att få önskade resultat? Som det känns JUST NU så VILL jag satsa allt & ta mig upp ur skiten, bort med allt mörker & hitta tillbaka till det bra måendet & sen låta det stanna där. Och inte bara för andras skull, utan för MIN!! Om jag alltid kunde känna såhär så skulle mitt liv se extremt annorlunda ut!

 

Igår satt jag & kollade in olika behandlingshem, kanske är det just det som krävs för att det ska bli bra? Mitt största hinder för det är min älskade lägenhet. För om jag flyttar till ett behandlingshem så blir jag ju av med min lägenhet här & när jag sen är färdigbehandlad - vart fan tar jag vägen då?! :O Då har jag ingenstans att bo & det är förbannat svårt att få tag i lägenheter här. Hade jag fått hyra ut min nuvarande i andra hand under hela behandlingen så hade jag fan satsat på det, men nu får man bara hyra ut i andra hand i 6 månader. :( Men samtidigt tänker jag att jag måste vara beredd på att offra saker för att nå mina mål. Kommer dock inte bara att förlora min lägenhet utan också killen jag har träffat ett par gånger (för nej, jag tror inte att det skulle funka att enbart ha kontakt över telefon/dator/mail när vi inte har känt varandra så länge) samt min daghund (han lär ju behöva en annan dagmatte). Och beroende på vilket behandlingshem jag skulle flytta till så kommer jag kanske inte att få ha med mig min älskade vovve från start. På Finjagårdagen har dem tydligen den regeln att man måste vara stabil först, i mina öron låter det "han kommer inte att få komma dit på minst ett år" & så länge vill jag inte vara utan honom!! När jag var & hälsade på Lenagården för typ 5 år sedan så sa dem inget om nån sån regel, men det kan ju ha ändrats nu. Ska jag flytta till nåt behandlingshem så MÅSTE jag kunna få ha med mig min vovve, & allra helst från start.

 

Om vi säger att allt skulle lösa sig, & jag skulle må bra, vad skulle jag då vilja göra? Jo, träna & tävla massor med vovven, skaffa fler hundar & ta upp aveln igen, uppleva späckhuggare på NÄRA HÅLL (typ simma med dem, går att göra i Norge varje vinter), jobba(!!) & ha ett socialt & roligt liv. Leva & inte bara vara vid liv. För ja, det är stor skillnad. Tänk vad skönt att slippa på tänka på vad & hur man äter, vad man väger, hur man ser ut, gömma självskador, spara tabletter osv. Tänk att bara kunna lämna allt sånt bakom sig, ingen fattar vad det skulle betyda för mig. Men frågan kvarstår - är det ens möjligt?!

 

 

 

 

 

Imorron på förmiddagen (kl. 10) har jag SIP-möte & jag vet inte alls hur jag ska tänka inför det. :( En del av mig vill bara skrika på alla, tala om alla fel & sen bara dra därifrån utan att ge dem nån chans att svara. En annan del vill bara kapitulera helt & be dem hjälpa mig, bara lägga alla korten på bordet & låta dem se in i min värld helt & hållet. Och en del tänker att det är bäst att vara avvaktande, sitta där tyst, inte säga ett ljud, knappt svara på frågor. Hur ska jag veta vilken del jag ska lyssna på? Tänker jag att jag lyssnar på "satsa allt-delen" så vore det ju faktiskt perfekt att ta upp frågan om behandlingshem med dem, för dem har nog väldigt mycket mer erfarenhet av det än vad jag har! Jag har ju ingen, bortsett från besöket för några år sedan samt det jag har läst på nätet. Men vågar jag? Tänk om dem säger nåt i stil med "men det behöver inte du" eller nånting sånt, för jag skulle isf genast tolka det som "tro inte att du är värd nåt sånt, du får klara dig själv". Okej, nu när jag läser det här så inser jag skillnaden på vad dem isf säger & vad jag isf tänker, det stämmer ju inte riktigt överens, eller snarare, inte alls överens, men det är ändå så det kopplar i mitt huvud.

 

 

Skulle behöva städa ordentligt här hemma, kanske borde satsa på det idag? Så kan jag känna mig nöjd med mig själv? Frågan är bara vart jag skulle få dem krafterna ifrån? Åt ju, på gott & ont, en liten köttbit igår kväll, så jag har inte gått ner nåt sen igår. Det är verkligen så att om jag inte äter nåt så går jag ner typ 0,5 kg per dag & om jag äter nåt litet så står jag still. Men om jag städar iaf vardagsrummet ordentligt så kanske jag kan äta lite & ändå gå ner i vikt? Eller funkar inte den kombon? Enda sättet att få veta är ju att prova, så jag gör ett försök, låt det bära eller brista.