Det blir bara fel
Har precis kommit hem efter ett möte på öppenpsyk & jag bara måste skriva av mig.
Sjuksköterskan där frågade mig ungefär tusen gånger om hur JAG ville att mina dagar skulle se ut, & hon fick svaret "jag vet inte" ungefär tusen gånger. Det är så lätt att gömma sig bakom det svaret. Hon pressade mig lite & jag höll på att tappa det helt. Hur ska jag nånsin kunna berätta om hur JAG vill ha det? Utan att det låter hemskt? Utan som att jag tror att det bara är jag som betyder nåt här i världen? Utan att låta nån se hur det verkligen kanske kan bli? Och redan är?!
När hon ger exempel på hur andra har haft det, eller tänkt & så, så gör hon ju det för att det ska kännas lättare för mig, men i själva verket gör det bara allt ännu svårare. :( För då känner jag mig som en bortskämd snorunge som får skylla sig själv!! Alla andra kämpar & når sina mål & drömmar, men jag kommer aldrig dit, för jag sitter bara här & tycker synd om mig själv! Och på det sättet kommer man inte ens en meter på vägen mot drömmarna. Jag är för lat & bekväm för att slita för nåt, & jag är så totalt värdelös som inte klarar av det som "alla andra" klarar av.
Visst är det så att "alla andra" inte har samma diagnoser som mig, men jag HATAR dem!! Jag vill inte ha dem, kunde jag ta bort dem så skulle jag inte tveka. Jag vill bara kunna klara av mitt liv SJÄLV. Utan massa insatser från höger & vänster. Jag vet att alla bara vill hjälpa mig, men jag pallar inte mycket mera "hjälp" nu.
Jag känner mig så pressad, som om alla trycker in mig i ett hörn & jag inte kan fly. Enda vägen ut är rakt fram, förbi alla som står där, trycka mig igenom folkmassan. Men jag vågar inte. Inte än. Lugnet inom mig skrämmer mig & det har jag försökt förmedla, men jag vet inte om nån fattade vad jag menar? Att lämna det här livet känns som en mycket möjlig utväg, för jag tror ändå inte att jag NÅNSIN kommer att kunna fungera som "alla andra". Utan jag kommer alltid att vara liten & svag, & varför då envist kämpa sig kvar när man lika gärna kan ge upp? Bara genomföra planen jag har, en sista gång.
Jag vet inte hur nån ska kunna hjälpa mig, det är så många som vill göra det, som hela tiden påpekar att dem finns där & stöttar mig när jag behöver det, men nej, det känns inte ett dugg bättre. Det är nog så illa att det bara är JAG som kan hjälpa mig att göra skillnad i mitt liv, & tyvärr saknar jag kraft & motivation till det, & jag vet inte om jag nånsin kommer att få det. Jag klarar inte av det här.