Inte en gång till!
Om min vovve har nån form av allergi så går jag under. Mina erfarenheter av allergi på hund är ju allt annat än bra. Den förra fick jag ta bort, endast 2,5 år gammal! Och min nuvarande är bara 1,5 år! Det kanske inte är allergi, det kan ju vara något helt annat, men nåt är fel, jag bara vet det. Han är slöare, vill inte gå till bilen, vill knappt träna, gnäller mer, bajsar mängder med många olika konsistenser & färger.
Den enda som vet om att vi ska in till djursjukhuset på fredag är en av mina bästa vänner, men hon förstår inte hur jobbigt det är för mig redan nu. Men jag klandrar henne inte, hur skulle hon kunna förstå när hon inte har varit med om samma sak själv?
På måndag startar dagen med SIP-möte på vuxenhab & jag har verkligen ingen aning om hur jag ska klara av det mötet. Hade mötet vart när jag mådde bättre, som jag har gjort ett tag nu, så hade det varit annorlunda, men nu när skiten är tillbaka här så känns det nästan omöjligt att genomföra ett sånt möte utan någon form av självskada.
Jag har nånting bokat VARJE dag nästa vecka utom söndag, visst, det är "bara" en sak/dag, men det känns övermäktigt, hur ska jag orka? Bland annat så väntar hundträning i hallen, men min motivation till hundträning är helt lost just nu. :( Men vi ska tävla på lördag om inte veterinären tycker nånting annat på fredag. Får jag välja själv om jag vill tävla eller inte så vet jag inte hur jag ska göra. Han känns ju inte som vanligt, men om veterinären inte hittar nåt fel så blir det ju jättesvårt att veta varför han är som han är.
Usch, det här är inte alls roligt. Jag vill tro att jag kommer att klara av det, att allt som jag tidigare har gått igenom gjort mig tillräckligt stark för att klara vad som helst. Men jag vet inte om jag tror på det. "You only know how strong you are when being strong is the only choice you have." Det stämmer grymt bra, så det är för tidigt att säga om jag kommer att fixa detta eller inte, det får tiden avgöra.