Jävligt pissig vecka!
Nästan allt har skitit sig under veckan som gått. :'( SIP-mötet kändes mest jobbigt, arbetsterapeuten tog över helt & fick mig att känna mig så liten & värdelös, verkligen som att jag inte klarar av nånting själv. Jag tänkte resa mig upp & gå därifrån flera gånger, men lyckades låta det förbli en tanke.
I onsdags när jag pratade med min sjuksköterska på öppenpsyk så berättade jag dettta & hon skrev det såklart i journalen. Och imorron ska jag träffa arbetsterapeuten & dem läser ju alltid igenom det senaste i journalen inför möten. Så jag ser inte fram emot imorron!!
Besöketet på djursjukhuset gick bra, han ska gå på ett allergifoder några veckor så får vi se om det hjälper. Gör det inte det så fortsätter utredningen.
Igår var jag & vovven & tävlade & han svek mig. Jag hade längtat så sjukt mycket till den tävlingen & kände verkligen att "nu ska vi visa dem att vi oxå kan", men så stack vovven & jag fick stå ensam kvar på planen. Detta hände i BÅDA klasserna!! Efteråt rann tårarna & det gör dem nu oxå när jag tänker på det. Jag känner mig så sviken, när jag behöver honom som mest så sticker han & lämnar mig själv. Om han bara kunde förstå hur mycket tävlingarna betyder för mig, då kanske han skulle samarbeta.
Det här känns bara skit. Jag har så starka självskadetankar att jag inte vet om jag kommer att kunna stå emot eller inte. Det är flera månader sen jag skar mig senast, men jag mår så jävla dåligt. Vill bara att det ska bli kväll så att jag kan sova igen, men klockan är ju bara 16:16 nu, så det är lång tid kvar. :(
Sen vet jag inte om jag vill ha boendestöd eller inte, nu när jag väl har fått det & det har kommit igång. Jag känner mig bara så värdelös. Jag försöker hela tiden intala mig att det blir lättare för mig att skapa rutiner om jag får hjälp med det, men nej, känslan av värdelöshet är så mycket starkare. Så ska jag säga upp det? Eller ska jag ge det en chans? 2 dagar/vecka kommer dem, så det är ganska mycket. Känns som att jag måste bestämma mig så snart som möjligt, men alla skulle bli så besvikna på mig om jag sa nej, kanske även jag själv?
Lämnade prover i måndags & på tisdagen såg jag svaret. Prolaktin-nivån ska vara MAX 500, jag hade 2773!! :O Så om 1 månad ska jag in till sjukhuset för utredning. Dem TROR att det beror på injektionerna, men jag är inte lika säker. Skulle inte bli ett dugg förvånad om jag har fått nån mer sjukdom som kommer att göra att livet pissar mig ännu mer i ansiktet än det redan gör.
Seriöst, får jag ge upp nu? När får jag lägga mig ner & aldrig resa mig upp igen? Har telefontid med en läkare på psyk på tisdag morgon, vad fan ska jag säga till henne?! Hon kommer ju att fråga om självskade- & självmordstankar & är jag ärlig då så kommer hon att vilja lägga in mig, något inte jag vill, men jag kan inte heller lova henne att jag inte gör nåt, för då skulle jag vara tvungen att ljuga & det händer inte.