Fan, jag hatar lögner
Min sjuksköterska från öppenpsyk ringde nu, hon undrade vad jag höll på med. :O Hon frågade lite hur jag mådde & hur jag tänkte, men jag ljög för henne, sa att det var under kontroll. Hon tvingade mig att få numret till min bästa vän, annars skulle hon skicka hem polisen till mig & så skulle dem skriva vårdintyg på mig, så hon fick numret. Hon ringde henne & pratade en stund & sen ringde hon upp mig igen. Hon sa då att hon hade fått bekräftat att vi skulle åka iväg ikväll & så frågade hon hur min vän hade uppfattat mig & mitt mående, & hon hade sagt att det inte var nån fara. Sen ringde min vän upp mig & vi pratade en halvtimme.
Jag har så jävla dåligt samvete, jag HATAR lögner, men skulle jag vara ärlig så skulle jag inte få åka iväg ikväll & jag MÅSTE göra det, för alla räknar med mig! Sjuksköterskan skulle ringa imorron igen & jag vet inte om jag ska vara ärlig då eller inte, för jag vet inte om jag vill bli inlagd eller inte. Är jag ärlig så blir det inläggning, antingen frivilligt eller LPT. Men shit alltså vilket dåligt samvete jag har, mår riktigt dåligt över lögnerna. :'(
Jag har bestämt mig för att inte ringa min manliga behandlare på Funktionsstöd idag, utan jag väntar med att prata med honom tills han ringer imorron på förmiddagen. Det blir nog lättare att vara ärlig mot honom eftersom jag redan har gett honom hela sanningen. Fan, jag BORDE vara ärlig mot min sjuksköterska, men jag vågar inte. :( Och jag skäms över att må såhär dåligt, jag skäms över mina självmordstankar & planer.
Leva eller dö? Jag måste bestämma mig. Breven är skrivna, jag har löst det tillfället med vovven, jag har skrivit vem som får mina tillgångar, så ja, vad återstår? Mer än att faktiskt ta alla tabletterna & sen lägga sig, somna & hoppas att man aldrig vaknar mer. Jag har lite mer tid att fundera på det, & jag hoppas att jag kommer fram till ett bra beslut, vad det än må vara.