Pendlar som fan
Promenaden gick jättebra, visst var den jobbig fysiskt vid vissa tillfällen, men jag klarade det! Nästan 1 mil gick vi i medel & svår terräng, hundarna tyckte det var jätteroligt, så jag får leva på det. ;)
Mår sådär, promenaden gjorde mig gott, helt klart, men nu börjar det dala ordentligt igen. Jag hatar att alltid falla, jag hatar att jag är så svag. :( Jag hatar att jag varje gång jag börjar tro på mig själv, blir nertryckt & får höra hur misslyckad jag är. Hur jag bara gör fel hela tiden. Det tar hårt som fan & får mig bara att hata mig ännu mer än jag redan gör. :(
Imorron på förmiddagen har jag tid hos sjuksköterskan på öppenpsyk, jag undrar vad hon kommer att säga om allt som har hänt angående min morsa & idioten. Hon kommer nog inte att bli så glad, hon har ju haft svårt för min morsa redan innan, så jag tror ju inte att det kommer att bli bättre nu. Hon träffade min morsa nån gång under tiden som hon jobbade inom slutenvården & jag var inlagd, sen dess har dem inte träffats.
En del av mig vill bara ge upp, & en annan del vill bara visa alla, inklusive mig själv, att jag visst klarar av det jag vill göra. Så himla svårt att hela tiden hoppa mellan dessa tillstånd, att aldrig veta hur jag kommer att må bara några minuter senare. Att aldrig kunna satsa fullt ut på nåt. Det tär som fan, jag vill bara må på samma sätt hela tiden, antingen nedslagen eller full av hopp & tro, för att hela tiden pendla är det värsta som finns.