Processen är igång!
Den manliga behandlaren på Funktionsstöd ringde förut & han trodde att allt var lugnt, så han ringer inte nån mer nu. Men sanningen är att allt är allt annat än lugnt! Har precis tagit en hel hög tabletter, men funderar på att ta fler. Jag känner mig tvingad att genomföra det här nu, så lets shoot. En del av mig vill inte dö, men den delen har ingen talan just nu. Breven är skrivna & ligger i en hög på bordet, noga märkta med vilket som ska till vem. Det här händer verkligen nu, snart är jag kanske död. Känns overkligt, jag hoppas att jag inte fegar ur, som många andra gånger. När tabletterna börjar verka på allvar så kommer jag att ringa till sjuksköterskan på öppenpsyk & lämna meddelande på hennes svarare, för jag vill inte att nån anhörig ska hitta mig, utan det bästa är att polisen gör det, & ja, jag tänker självklart hitta mig död. Men först måste tabletterna verka som sagt, så att ingen hinner komma hit i tid.
Jag är rädd, faktiskt. Jag försöker att ignorera rädslan, men det är svårt. Jag behöver det här, livet är inget för mig, det här är min enda väg till lycka. Jag vet det så väl, ändå tvekar jag så mycket. Har så stark ångest att jag mår illa, fan, det är inte helt lätt det här, men som sagt, det måste göras. Det finns ingen annan väg ut ur helvetet.