Shit kan man säga!
Samtalet på Funktionsstöd var jobbigt, jag kunde varken dölja hur jag mår eller ljuga när han frågade saker rakt ut, så han fick hela sanningen. Han sa att jag hade anmälningsskyldighet MEN att om jag höll mig till hans plan så skulle det gå bra utan att han behövde ringa nån. Planen är att han ska ringa mig dagligen fram tills vårt nästa möte på onsdag nästa vecka, OM jag inte svarar eller om det spårar ur så skulle han ringa en läkare direkt som då med största säkerhet skriver ett vårdintyg på mig. Jag sa att jag inte skulle göra nåt innan tidigast fredag eftersom jag har lovat en av mina bästa vänner att följa med henne på en liten tripp, & detta trodde jag att han godtog, men nope.
Nästan direkt jag hade kommit hem så ringde en sjuksköterska från psykakuten!! :O Han sa att dem hade blivit uppringde av min manliga behandlare på Funktionsstöd & dem ville att jag skulle komma in till dem. Jag sa att jag inte kunde, att jag har lovat min vän & att jag tänker hålla det löftet, för JA, skulle jag åka in dit på samtal så vet jag att jag inte skulle få åka därifrån, jag har liksom varit med förr. Han hotade då med vårdintyg & polis, men jag stod på mig & till slut gav han med sig. Jag fick lova honom att inte göra nåt innan fredag & det är ett löfte som jag inte har några problem med att hålla, just p.g.a. mitt andra löfte till vännen.
Läste i min journal på 1177 & där han dem skrivit att dem har skickat prio ett meddelande till öppenpsyk där dem rekommenderar hembesök & förberedande för vårdintyg. :O Jag hoppas att det blir tidigast på fredag, för jag kan inte tidigare. Det känns som att ett LPT är det enda som kan rädda mig, så en del av mig vill, konstigt nog, ha det. För om jag skulle lägga in mig frivilligt så skulle jag bara skriva ut mig direkt & då har jag liksom bara skjutit fram saker & ting. Med ett LPT slipper jag bestämma själv, jag kan liksom frånsäga mig allt ansvar. MEN samtidigt så vill jag verkligen INTE har LPT eftersom jag inte tror att det kan bli bättre. Jag vill fullfölja mina planer & avsluta mitt liv. Alltid dessa kontraster, allting hoppa mellan hopp & hopplöshet, jämt, jämt, jämt. :(
Pratade precis med min farsa & han kunde inte ha min vovve om/när jag blir inlagd, så jag skrev till min nära vän & frågade om han fick bor där. Jag tvekar på att det kommer att gå bra, men då har jag i.a.f. frågat. Så nu väntar en nervös väntan på svar från henne.
Det är verkligen det värsta med inläggningar, att jag måste hitta vovvevakt, för det är inte alltid så lätt. Jag vill ju att han ska ha det så bra som möjligt, & samtidigt vara en så liten belastning för andra som möjligt. Han är ju MIN & MITT ansvar, men ibland behöver jag hjälp, som nu. :( Även om det inte är så roligt.
Fick svar nu, eller ja, hon frågade varför jag skulle bli inlagd, så jag förklarade & då frågade hon hur länge jag trodde att jag skulle bli borta. En vecka svarade jag, för det brukar bli ungefär så länge. Så nu väntar jag på svaret "ja" eller "nej"....Fan vad nervös jag är, för vad gör jag om hon inte kan? Hur fan löser jag det då? Nu har hon svarat, shit.
Min lillebrorsa & hans sambo ska ha vovven större delen av tiden, men på midsommar så får han vara hos min nära vän, så det löser sig. Skönt, ett orosmoment mindre.
Jag ska ringa till min manliga behandlare på Funktionsstöd imorron & fråga vad han har sagt till psyk. Jag vill liksom veta vad jag har "emot mig". Nervöst, JA, men jag vill som sagt veta vad han har sagt, så att jag kan vara beredd på vad jag kommer att få höra av psyk.