Suicidtankar
"Jag har allvarliga tankar på att inte vilja leva längre. 
Blev så oerhört sviken & nedtryckt av min morsa & framför allt hennes sambo nu under helgen som var, så min lilla tro som jag hade på mig själv försvann spårlöst & mitt självförtroende är åter igen under skosulan.
Jag fattar inte, så fort jag börjar tro på en framtid så händer nånting som drar undan benen på mig totalt, & den här gången vet jag inte om jag ens vill försöka resa mig upp. Det är bara så jobbigt, för varför ska jag tro på mig själv när dem som står min närmast & verkligen borde göra det inte gör det?
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig inte "paniksuicidal", utan snarare "lugnsuicidal", vet faktiskt inte vilket som är värst. 🥺 I det här lugnare tillståndet så blir allt mer genomtänkt & planerat, så kanske ökar risken för att man faktiskt dör då? Jag vet inte som sagt, & jag vet inte vem jag kan prata med det här om, känner mig så ensam. 
"
Sådär skrev jag i en grupp på Facebook jämt nyss, med min tur så blir väl inlägget borttaget, eller så är det ingen som svarar. Jag känner mig så lost, så ensam, så övergiven, så förstörd, så värdelös. Jag ska faktiskt skriva avskedsbrev nu, till dem få som finns kvar nära. Vet inte hur jag ska göra med morsan, så jag väntar tills dess att jag har bestämt mig. Jag skriver breven redan nu så att dem ska vara klara medan jag ännu kan tänka klart & inte har panik eller stark ångest.
Imorron väntar samtal med den manliga behandlaren i kognitionsteamet på Funktionsstöd. Vet inte om det är nån mening med att ens åka dit, för jag har inte gjort min hemuppgift, har mått för dåligt för det. Plus att jag är rädd för att han ska se till att jag blir tvångsinlagd på psyk, om jag nu säger som det är. Jag har ju som sagt lovat min vän att följa med henne på torsdag kväll, & jag måste hålla det löftet, för hon & flera andra räknar med mig! Så jag kan inte vara inlagd då, det funkar inte. Vill nån tvångsinlägga mig så får det ske tidigast fredag, men hur styr man det? Jo, man berättar inte hur illa det är, alternativt säger som det är, att jag inte kommer att göra nåt fören tidigast fredag. Men det är ju inte säkert att han skulle tro på det, utan han kanske tror att jag bara säger så för att hinna avsluta mitt liv, det vet man aldrig.
Usch, jag vill inte må såhär dåligt, eller också vill jag må ännu sämre så att jag faktiskt vågar ta steget fullt ut. För det är ju där det oftast brister, att jag fegar ur. Jag hoppas att jag vågar fullfölja det nästa gång jag försöker, så att den här skiten kan få ett slut, en gång för alla.