Tankar om arbetsträning
Den här avdelningen är mycket bättre, trevlig personal & allt. :) Avdelningsläkaren här är dock ojämn, ibland supertrevlig & ibland väldigt skum, har träffat henne vid tidigare tillfällen. Om jag får som jag vill så åker jag hem imorron! :D Bara hem till vovven, sova i min egna säng m.m. det saknar jag mycket. Men jag ska inte ta ut nåt i förväg, för allt kan hända.
När det kommer till mina självmordsplaner så tvekar jag ännu mera nu. Jag & en i personalen satt precis & pratade om arbetsträningen som väntar mig till hösten om jag vill, & jag känner bara att fan, jag VILL vara med om det, så kanske är inte döden min enda utväg? Jag vet inte, bara för att jag känner detta positivt nu så kan det ju ändras på bara några minuter, det har jag lärt mig sen tidigare. Och det är svängarna som är värst, alltid.
Jag har inte längre vak här på psyk, men jag har tillsyn var 15:e minut, vilket är väldigt irriterande eftersom jag då inte får ha dörren till mitt rum stängd. :( Men jag skadade mig ju både igår & idag, så jag förstår dem ju, men det är inte roligt. Detta gör att jag tvekar lite på om jag verkligen blir av med mitt LPT imorron. Men direkt jag blir av med det så kommer jag att skriva ut mig, det har jag redan bestämt mig för. Tänker inte vara inlagd om jag inte måste.
Känner en viss prestationsångest redan nu. :O Samtidigt som jag vill klara av att arbetsträna så är jag LIVRÄDD för det!! För jag vet hur dåligt jag skulle må om jag misslyckades, så värdelös jag skulle känna mig. Usch, ångesten stiger fan snabbt, huvudvärken är tillbaka & alla tankarna börjar bli jobbiga. Har hög musik på i hörlurar & hoppas med den hjälpen att kunna styra bort skiten som skriker i huvudet. Men vi får se hur det slutar....