Kan inte bestämma mig
Jag blir galen snart, på fullaste allvar!! Klockan är snart halv två på natten & jag kan inte få stopp på tankarna som snurrar i huvudet. Hur ska jag göra med min vovve? Behålla eller släppa taget om? Han vill ju så mycket mer än jag kan ge honom, men tänk om jag inte får tag i nån ny hund, vad händer då? Det finns inga garantier, nånsin, & speciellt inte på den fronten! Kommer livet att ta slut helt? Är det verkligen så det är, att slutet är här nu? Jag kom hit, men inte längre.
Jag vet inte vem jag ska kunna prata med som förstår. Jag vet ingen som har varit i min sits, så vem kan relatera till detta? Att omplacera en hund, ja, det är det många som har gjort, men att göra det med den historiken jag har, det vet jag ingen som har gjort! Jag önskar så att jag inte brydde mig om vad andra tycker, tänker & säger, men det gör jag, på tok för mycket.
Fan. Jag hatar sånt här. Vem ska jag tänka mest på? Mig eller vovven? Han vill jobba mer, han är inte nöjd, & jag vill jobba mindre, så jag är inte heller nöjd. Förstår ni problemet? Jag älskar ju honom, oerhört mycket, men jag vet inte om jag kan ha kvar honom. Det är ju lite som sjuksköterskan sa idag, att han älskar mig & kanske stirrar så mycket på mig för att han vet att jag mår dåligt? Men det känns som att det inte spelar någon roll, för jag blir galen av det! Och nej, jag tror inte att han mår så bra av det heller. :( Hundar har ganska lätt för att gå vidare, jämfört med oss människor, så han skulle ju fastna för en ny person om jag omplacerar honom, han skulle ju inte sörja mig på det sättet som jag skulle sörja honom. Men trots det så är det så förbannat svårt.
En av mina bästa kompisar sa att om jag behåller honom & verkligen satsar allt jag har på att bli aktiv igen, så kanske det skulle funka, men jag vet inte, allt känns mest omöjligt just nu. Han är så lycklig när han får springa lös & leka med sina kompisar, eller när man tränar, då lyser glädjen i hans ögon. Jag kan inte bara blunda för det & låtsas som att jag inte ser det, för det syns väldigt tydligt!
Jag är rädd. På flera sätt. Dels vad som skulle hända med mig om jag omplacerar honom & inte får tag på en annan hund som skulle passa mig bättre. Överlever jag verkligen en sån grej? Och folk skulle inte förstå, min morsa sa att han kan ha en tråkig period, det har dem flesta nån gång, men han har ju haft det sen i höstas! Redan då tänkte jag att jag måste aktivera honom mer, men hade noll motivation & kraft till det då heller. Så vad säger att det kommer att ändras när det har varit såhär såpass lång tid?
Usch, jag vill bara krypa ner i nåt hål nånstans & aldrig mer komma fram. Livet är för tufft för mig, folk är för grymma, jag är för svag. Så ja, det är nog så det ser ut, slutet är verkligen här. Omplacera vovven, fixa klart alla breven & sen bara avsluta det. Fast innerst inne vill jag inte dö, jag vill bara ha en förändring, men det är så många andra som vill se mig död, så vem kommer att bli nöjd snabbast? Jag eller dem andra? Jag vet att en del skulle sakna mig, men det är ännu fler som skulle bli asnöjda & verkligen njuta av min bortgång.
Jag vet verkligen inte. Inte nånting alls. Och jag har ingen aning om hur jag ska kunna ta reda på det heller.