När brister det?
Idag berättade jag för sjuksköterskan på öppenpsyk om det jag hade skrivit efter vårt förra möte. Hon ville läsa sa hon, men jag hade inte skrivit ut det, & att ge henne webadressen hit är big no no.
Hon sa att jag måste vara egoistisk, för att alla är det, så om inte jag är det, vem är det då åt mig? Vem sätter mig högst upp på prio-listan om inte jag själv gör det? Helt klart något att fundera mer på.
Hatar mina skakningar som bara blir värre, vart fan kommer dem ifrån? Och kroppen är så svag, benen höll på att vika sig i trappan när jag skulle gå ner från mötet för att komma till bilen. Så kroppen skakar & rycker, rätt som det är så flyger en hand iväg några cm, & har jag otur så lyckas jag då stänga ner nånting som jag håller på med på datorn, så det gäller att spara allt väldigt ofta, det har jag fått lära mig den hårda vägen. Och ja, det skrämmer mig att kroppen är så svag, eftersom jag ändå äter ganska okej, så jag BORDE ha mera krafter. På tal om att äta...Jag måste snart köra ett nytt race med svälten, jag går inte längre ner i vikt, utan har stannat & jag är LIVRÄDD för att gå upp igen! Så det är väl bara att bita ihop?
Pratade med min läkare på vårdcentralen i morse & bad om mer smärtstillande tabletter. Och tänk, nu har jag haft såhär ont i ryggen i 2 månader & det är först nu som hon börjar lyssna på mig!! Jag ska få träffa en ny sjukgymnast för att se om hon kan hjälpa mig, annars skulle vi koppla in en ortoped. Jag hoppas bara på att smärtan ska försvinna, jag hatar att ha såhär ont, & jag hatar att utredas! Så om nån tror att jag "spelar" på detta så tror den fel, för jag hatar som sagt undersökningar, att låta nån annan se alla ens ärr & sår, den känslan av skam som rusar genom kroppen då är enormt stark. Den går liksom inte att beskriva bättre än så.
Det är så svårt allting, jag velar så mycket i alla val jag har, hur ska jag veta vad som är det mest rätta? Mina drömmar är borta, så vad ska jag sikta efter nu? Vad ska kunna motivera mig?
På ett sätt är jag närmare mitt självmord nu än jag nånsin har varit, men samtidigt en bit därifrån. Jag ser inte ett självmord som en panikslagen utväg när det inte finns nåt annat att välja på, utan jag ser det som en möjlig utväg i alla lägen. Jag känner mig lugn, jag har planen klar, så vad håller egentligen tillbaka mig? Jo, hoppet om att det ska kunna bli så bra att jag inte ens har självmord med på kartan, men i dagsläget känns det omöjligt.
Det känns så lönlöst att ens försöka leva "normalt", det har hänt för mycket för att det nånsin ska vara möjligt. Jag har blivit som min prinsessa blev, jag associerar numera blåljus med saker från psyk. Jag kan inte se varken ambulans eller polisbil utan att frysa till inombords, även när dem inte har sirenerna på! Så ni kan ju tänka er hur jag känner när dem är på.
Jag klarar inte det här, det kommer inte att sluta bra. Jag vet inte när det brister, men jag vet att det kommer att brista. Frågan är bara när?