Det gör så jävla ont
Det går åt helvete, precis allting. Jag tappar kontrollen över ilskan hela tiden & det är extremt jobbigt. :( Vill bara bli av med ilskan, men den verkar ha bestämt sig för att stanna.
Tankarna på att omplacera min vovve är här igen. :( Det känns inte som att vi passar ihop, & det gör så ont i mig att tänka så. Nu när jag mår sämre så tränar vi inte överdrivet ofta om jag säger så, men när JAG vill träna så fegar han ur & det gör mig vansinnig, vilket gör att den lilla lilla träningslusten som jag hade försvinner långt långt bort. Eller fegar ur vet jag inte om det är rätt uttryck, han blir glad när vi börjar, men skiter sen i det & går iväg. Är vi inomhus hemma så går han & lägger sig i soffan, & är vi ute så börjar han nosa eller går iväg. Så det är liksom inte roligt nånstans, för nån av oss. :'( Jag VILL ju kunna träna, jag saknar det, jag VILL hitta tillbaka till träningstiden, men det känns som att min vovve inte vill det, eller vad han nu har för problem. :( Och detta får mig att må så sjukt mycket sämre, om det nu är möjligt.
Det går inge bra med maten heller, eller vikten. Jag äter alldeles för mycket & har åter igen slutat att gå ner i vikt. :( Jag har verkligen inte kontroll på nånting längre. Kanske bara får inse att jag MÅSTE gå tillbaka till självskadorna, för att återta kontrollen? Det är den enda utvägen jag ser, ändå drar jag mig för det då jag helst inte vill skada mig, men som sagt, jag kanske inte har nåt annat val för att bryta det här? Fan, jag hatar mitt liv.
Imorron ska jag till morsan & ÄTA där, samt vara social. :( Som jag känner nu så vill jag inte det, jag vill bara isolera mig i hopp om att inte förstöra för nån annan.
Kan inte sluta att tänka på min relation till vovven, han betyder så mycket för mig, han är så viktig, men samtidigt så nej, vi har inte roligt tillsammans längre. :'( Eller ja, idag har vi varit ute & tränat lite & då skötte han sig faktiskt bra & det var roligt, men det är så få tillfällen som det är så, så dem glöms lätt bort. Jag vill bara ha en träningsvillig vovve som gör saker med GLÄDJE, MED MIG! Kommer vi nånsin att komma tillbaka dit?
En av dem få saker som kan få mig att hoppas på en bättre framtid är tanken & "letandet" efter en ny vovve. Så jävla tragiskt. Jag vill ju inte att det ska vara så, jag vill ju må bra tillsammans med han som jag redan har!! Visst älskar vi varandra, men som sagt, vi har inte roligt tillsammans längre. Om ni bara visste hur ONT det gör inombords att inse det här, tårarna rinner hej vilt & jag är inte längre säker på att jag kan motstå självskador idag. Kanske lika bra att lägga några snitt & sen, om det behövs, så åka in till sjukhuset & få det sytt, det brukar ju alltid behövas. Så jävla drygt att sitta där & vänta i flera timmar bara, men jag klarar inte av det här. Det gör för ont, min älskade vän, varför trivs vi inte med varandra längre? :'(
På måndag ska jag träffa sjuksköterskan på öppenpsyk igen, känns mest värdelöst, varför ens åka dit? Just nu vill jag bara ge upp, allt gör för ont. Mina drömmar krossas en efter en & det gör för jävligt ont! Bara ge upp, det vore det bästa för dem flesta, men jag kan inte svika min familj, därför lever jag ännu. Men hur länge kan man leva för nån annan?
Nej, det får bli en självskada, men ska försöka hålla det såpass "milt" att det räcker med att tejpa ihop skiten här hemma & därmed slippa åka in. Hoppas att det känns bättre efteråt.