Våga tro på drömmen?
Idag har jag en riktigt bra dag & då lever drömmen om en hund till på fullaste allvar! Försöker att bestämma mig för vilken ras & mitt hjärta tillhör en ras jag har haft förut, en liten mycket speciell hundras, den rasen som hade rasträff i helgen. Jag trivs så fantastiskt bra med dessa hundar & dem är lagom aktiva för mig som det ser ut nu. Och rasträffarna ÄLSKAR jag, ägarna är supertrevliga & ja, jag älskar det. Så ska jag våga satsa på att bli 2-hundsägare igen? Dagar som denna så skulle jag fixa det galant, men mina sämre dagar (som faktiskt är fler till antalet) är jag mer tveksam. Jag har hittat en uppfödare som jag kan tänka mig att köpa valp ifrån (hon var på rasträffen) & jag TROR att hon planerar valpar nästa år & det kanske är en bra tid att jobba på att bli stabil i mitt mående? Och spara pengar. Funderar på att skriva ett meddelande till henne & fråga om valpplaner & om hon har väldigt många som är intresserade, men vet inte om jag vågar, är så rädd för att bli nekad. :( Hon var supertrevlig att prata med, vi pratade en hel del, men samtidigt så finns rädslan där, hela tiden.
Ena stunden tänker jag att jag klarar mig med EN hund, & nästa så tänker jag att jag också vill ha fler hundar. Alla jag känner som har hund (inklusive Facebook-vänner), bortsett från mina föräldrar & 1 person, har flera hundar, & om alla andra klarar det så BORDE väl jag också klara det? Eller? En nära kompis till mig har nu 8(!!) hundar, min bästa vän 4 stycken, mina träningskompisar 2 stycken osv. Och varför vågar jag inte tro på min egen kapacitet?
Min gamla sjuksköterska på öppenpsyk sa att dem allra flesta är tveksamma till saker, som t.ex. att skaffa barn. Kommer dem att klara av det? Fördelen med en hund är att det går att omplacera den om det inte skulle funka. Så varför är jag så tveksam & rädd? Varför vågar jag aldrig tro på mig själv?
Min nuvarande vovve TROR jag skulle bli glad över en lillasyster att leka med, han har ju funkat kanon med alla andra 22 hundar på träffen & det är aldrig några problem med min bästa väns gäng. Så det kanske inte skadar att våga skriva det där meddelandet? Eller ska jag vänta tills imorron & se om jag känner likadant då? Det är förmodligen ett bra tag kvar tills hon ska ha valpar, men jag tror att det är bra för mig. Jag ska ju börja DBT nu efter semestern & då kommer jag att få mer ordning på mitt liv. Men som sagt, det är lätt att tänka så nu när jag mår bra, för när jag mår bra så klarar jag ALLT!!
Så himla svårt, men ett meddelande kan väl inte skada så mycket? Det är ju bara att tacka nej sen om det inte känns bra. Ja, jag skriver ett meddelande nu innan det är dags att åka till öppenpsyk för att få injektionen.